Bankerna måste ha gjort någon enorm uppfinning 2022 som ökade deras vinst. Jaha, de bara skar emellan på höjda räntor.

“My name - Evel Knievel” He may have suffered more than 433 bone fractures, earning an entry in the Guinness Book of World Records as the survivor of "most bones broken in a lifetime", but EVEL KNIEVEL was the guy to buy a Kid’s bike off. Chutzpah.

1990s DTM / slow motion 🏁 #classic #Motorsport

93895 personer fick uppehållstillstånd i Sverige 2024. 800 fick asyl i Danmark enl danska uppgifter( SE)

Genomled nyss ”30 Minuter” där Anders Holmberg slösar bort hela intervjutiden med Sveriges minister för civilt försvar på att hacka på en klumpig retweet från 2023, och det får mig att fundera över mediernas framtid. Jag tror inte att journalister alltid förstår hur de uppfattas utanför sin egen bransch, men det är tydligt att man internt är mycket stolt över den typ av tjatiga utfrågningar Holmberg gör — och kanske även uppfattar detta som ”att ställa makten till svars” eller något liknande. Produkten är obegriplig för icke-journalister. Vi lär oss inget, får ingen ny information och ingen djupare förståelse för intervjupersonen utan bara en uppvisning i aspigt hackande på en enskild bagatell med syfte att sätta dit intervjuoffret som opålitligt. Slow clap. Stor journalistik. På samma sätt var det fascinerande att se gamla mediers journalister uppspelthet när Holmberg tvålade till mig själv för ett enskilt dåligt klipp. Typ ”hurra, vi vann!” Ni vinner ingenting alls, utan framstår bara som konstiga, skadeglada och uppblåsta. Jag fick själv nästan 10000 nya följare och betydande ekonomiskt stöd av människor som tyckte mediedravet var osmakligt och oseriöst. Ett annat exempel är TV4:s larviga ”trollfabriksgranskning” som kokade en så enorm soppa på en så mikroskopisk spik att de flesta av oss skrattade åt det hela. Jag säger inte att denna typ av journalistik inte borde finnas, men att produkten är larvig, pretentiös och ofta direkt dålig. Journalister uttrycker sig ofta som att deras ”journalistiska hantverk” är en Bugatti, medan allmänheten upplever att de levererar en trampbil. Jag har inga problem med att journalister tramsar sig och ger varandra priser, men skattefinansieringen som ger stora delar av denna mediokra bransch konstgjord andning borde verkligen utredas. Det är ett stort demokratiskt problem att public service och mediestödda tidningar dominerar marknaden så att undanträngsningseffekter för ny och bättre media uppstår. Jag anser att svenska folket förtjänar bättre medier.

Lördagsläsning! En längre uppdatering om Northvolt-affären så långt. Många missförstår vad en konkurs går ut på. Det huvudsakliga syftet är att – snarast vid den tidpunkt det kan konstateras att ett företag inte bär sig – frysa tillgångarna och att åstadkomma en ordnad omvandling av dem till rena pengar. Detta så att bolagets fordringsägare, i tur och ordning, får största möjlighet att få (åtminstone någon) betalning av sina fordringar. Därför finns en skyldighet för styrelse och företrädare att agera när det står klart att ett företag inte klarar av att betala sina skulder allt eftersom de förfaller. Gör man inte det kan man, exempelvis, riskera personligt betalningsansvar för oreglerade skatteskulder. Fortsätter man att driva verksamheten och göra beställningar trots att man vet att leverantörer inte kommer att få betalt kan även personligt straffansvar komma i fråga för oredligt förfarande. Men innebär då inte en konkurs att väsentliga värden går förlorade? Nej, det är inte alls nödvändigtvis så. Tvärtom kan en konkurs innebära det ekonomiskt mest rationella sättet att rekonstruera en verksamhet. Är det så att det finns en verksamhet värd att rädda kan (och skall) konkursförvaltaren driva verksamheten vidare för att sälja den till högstbjudande. Det som är något att ha i form av livskraftig verksamhet kan således återuppstå, fritt från delar av rörelsen som inte fungerar. Konkursboet får en köpeskilling för detta som kommer företagets fordringsägare till del genom eventuell utdelning i konkursen. På detta sätt räddas ofta, på ett rationellt och effektivt sätt, det som räddas kan. Förvärvet av den fungerande verksamheten och de värdefulla tillgångarna från konkursboet sker genom helt ny finansiering, som kan ha vettigare struktur, och kan ske med annan ägarstruktur som måhända är mer lämpad en den gamla. På många sätt är alltså en konkurs det mest rationella och mest effektiva sättet att hantera ett företag som inte klarar av att betala sina skulder. Dock kan man förstås tänka sig situationer där betalningssvårigheterna endast är tillfälliga, dvs att rörelsen i grunden är lönsam och att man bara behöver ta sig ”över en puckel” eller genomföra vissa rationaliseringar, osv, för att komma tillbaka till en långfristigt lönsam verksamhet. Det är därför man i svensk rätt infört möjligheten att ansöka om företagsrekonstruktion. Det sker vid tingsrätt och vid ett sådant beslut erbjuds företaget ett andrum för att vidta sådana åtgärder för att komma till rätta med sina tillfälliga problem. Andrummet går ut på att fordringsägare under en viss tid inte kan vidta åtgärder för att driva in sina fordringar eller för att sätta företaget i konkurs. Men varför har då Northvolt inte valt att ansöka om en sådan rekonstruktion inför svensk tingsrätt? Svaret är enkelt: med stor sannolikhet skulle en sådan ansökan inte beviljas. Northvolt har (bortsett ifrån en mycket blygsam produktion och försäljning sett i förhållande till balansomslutning, antal anställda, etc) ingen egentlig levande och fungerande verksamhet utan är i praktiken alltjämt en så kallad ”start-up”. Bortsett ifrån att den verksamhet man har är liten i förhållande till skuldsättning och balansomslutning, lider produktionen av döma av rapporteringen alltjämt av väsentliga barnsjukdomar. Kravet för att man skall få en beviljad rekonstruktion i Sverige är, som det uttryckligen står i lagen, att ”det finns grundad anledning att anta att verksamhetens livskraft kan säkras genom rekonstruktionen”. Den förutsättningen finns helt enkelt inte här. Därför har Northvolt sökt sig till utlandet och vänt sig till en domstol i Texas, där man är väldigt liberal med att bevilja jurisdiktion på minimala grunder. I Northvolts fall registrerade man ett amerikanskt brevlådeföretag i delstaten strax innan ansökan. Man ansökte om och beviljades så kallad Chapter 11, vilket är en amerikansk motsvarighet till svensk företagsrekonstruktion (och som den svenska lagen har inspirerats av). Detta eftersom kraven för att bevilja en sådan ansökan också är mycket låga, i synnerhet i jämförelse med den svenska lagen. Vad är då poängen med det? Jo, inom ramen för en Chapter 11-process brukar man kunna ragga upp långivare som lämnar nya lån, så kallade ”DIP-lån”, till företaget. Visserligen sker detta till väldigt hög ränta, men minns att företaget i det skede man befinner sig ofta inte kan få ny finansiering på något annat sätt. DIP-lånen har en särskild ställning då de får ”superförmånsrätt” framför andra fordringar. Detta, som reducerar alltså risken för nya långivare, i kombination med mycket hög ränta kan göra det attraktivt att lämna DIP-lån. Vad gäller Northvolt finns det dock indikationer på att man inte har fått några DIP-lån än. Man finner inget om detta i de offentliggjorda domstolshandlingarna i Texas och bolagets presskanaler är tysta om saken. Skall man spekulera kan ett grundläggande skäl till att det kan vara mycket svårt för Northvolt att få DIP-lån vara just att företaget uppenbarligen inte har någon livskraftig och potentiellt lönsam verksamhet att rekonstruera. Men det kan också finnas ett annat hinder. Det finns nämligen ett grundläggande problem med Northvolts Chapter 11-process: Chapter 11-processen gäller inte i Sverige. De förbud mot att vidta indrivningsåtgärder eller att ansöka om bolagets konkurs som domstolen i Texas må ha beslutat om beaktas inte av svenska myndigheter och domstolar. Det betyder inte bara att Northvolts leverantörer kan driva in sina fordringar genom Kronofogden (så sker redan, trots Northvolts hot om rättsliga åtgärder inför amerikansk domstol) men också att den ”superförmånsrätt” som Chapter 11-processen skall garantera inte gäller tillgångar i Sverige. Försätts Northvolt, som är ett svenskt aktiebolag, i konkurs av svensk domstol – vilket alltså kan ske när som helst obehindrat av Chapter 11-processen – kan eventuella DIP-långivare inte påräkna någon särskild förmånsrätt i den konkursen. Rimligen gör denna osäkerhet att man blir obenägen att lämna lån. Slutsatsen blir att Chapter 11-processen riskerar att bli ett slag i luften. Ett väldigt dyrt sådant, som endast förvärrat situationen på så sätt att möjligheterna för fordringsägarna att åtminstone få någon utdelning i en konkurs kan ha minskat väsentligt. Minns att arvodena för rådgivare (advokater, revisorer, investmentbankirer, managementkonsulter, etc) i Chapter 11-processen i skrivande stund passerat en miljard (!) svenska kronor. Blir det således konkurs för Northvolt, vilket allt pekar på om man inte lyckas säkerställa finansiering innan någon fordringsägare tröttnar och lämnar in en konkursansökan i Sverige, tror jag att den här affären kommer att ge upphov till långa rättsliga efterspel och många diskussioner bland annat om saker som: * Etiken (såväl för företag som rådgivare) i att ägna sig åt (eller medverka till) så kallad ”forum shopping”, dvs att inleda förfaranden inför utländsk domstol utan reell anknytning till domstolslandet, för att kringgå den ordning den svenska lagstiftaren beslutat för företag på obestånd. * Etiken (såväl för företag som rådgivare) i att ägna sig åt (eller medverka till) så kallad ”lawfare” genom att hota med rättsliga åtgärder inför utländsk domstol, där jurisdiktion alltså åstadkommits genom "forum shopping" på minimala grunder, mot svenska leverantörer som försöker tillvarata sina intressen inför svensk myndighet och domstol. * Ansvaret för styrelse och företagsledning när man fördröjt en konkurs och hur man skall se på att man i stället beslutat att lägga miljardbelopp på ett utländskt förfarande som saknar rättslig verkan i Sverige.