Tingsrättens tveksamma arbete: Ett systematiskt gynnande av ena parten? Analys: Ljubomir T. Dević Rättssäkerheten är en grundpelare i en fungerande demokrati, men vad händer när en domstol tycks sätta i system att gynna en part på bekostnad av en annan? I Malmö tingsrätt verkar detta vara en återkommande praxis, där förhalningar av domstolsförhandlingar ger ena parten maximala möjligheter att förbereda sig medan den andra förlorar både tid, resurser och möjlighet att försvara sig på lika villkor. Ett konkret exempel är min egen bror, en hårt arbetande småföretagare som nu dras in i en rättslig härva som tydligt belyser detta mönster. Han driver en firma som samarbetat med ett bilföretag genom att erbjuda försäkringar på deras fordon. När bilföretaget gick i konkurs såg en missnöjd kund – en person som uppenbart misskött sin bil genom att köra tusentals mil utan att följa serviceavtalet – sin chans att kräva ersättning. I stället för att rikta sina krav mot det konkursdrabbade företaget har han, tillsammans med sin advokat, valt att försöka tvinga min bror att stå för reparationskostnaderna. Detta trots att min bror varken sålt bilen eller ingått något juridiskt bindande avtal med personen ifråga. Det absurda häri är att min bror, i en anda av god vilja, har försökt åtgärda felen på bilen trots att det aldrig var hans ansvar. Men i stället för att nå en lösning har motparten valt att dra ärendet ända till domstol – och här börjar de verkliga kontroverserna och problemen. Domstolsförhandlingen är planerad att äga rum någon gång i början av maj i år, men fram till dess har motpartens advokat utnyttjat varje tänkbart knep för att missleda och förhala processen. Han kastar fram det ena ogrundade angreppet efter det andra, utan att presentera några som helst bevis. När min bror bemöter dessa påståenden med konkreta dokument och svart på vitt-bevis, svänger advokaten direkt och börjar i stället rikta in sig på nya, fabricerade angrepp. Det är en smutsig strategi, där han hela tiden letar efter kryphål och väntar på rätt tillfälle att sticka dolken i ryggen på min bror. Maffiametoder, helt enkelt. Vad som gör saken ännu mer upprörande är att Malmö tingsrätt, snarare än att sätta stopp för dessa skenangrepp och kräva att diskussionen hålls saklig och evidensbaserad, i stället verkar tillåta denna juridiska cirkus. Den part som har råd att spela på tid och taktiskt tänja på rättssystemets gränser får ett övertag – medan den som förlitar sig på ärlighet och transparens hamnar i underläge och till slut i ekonomiskt förfall. Vi måste ställa oss frågan: är detta ett rättssystem vi kan lita på? Hur kan det komma sig att en person utan juridiskt ansvar för en affärsuppgörelse ändå hamnar i en situation där han tvingas försvara sig som om han vore huvudaktör? Och varför tycks Malmö tingsrätt underlätta för den sida som har mest att vinna på tidsutdräkt? Det är hög tid att vi sätter press på våra rättsliga institutioner och kräver en förändring. Om domstolarna fortsätter att agera på detta sätt riskerar vi ett samhälle där småföretagare och enskilda medborgare blir rättslösa inför systematiska juridiska övergrepp. Om detta är den rättvisa vi ska förvänta oss i Sverige år 2025 – då spottar jag på den tvådubbelt!

The Hypocrisy of the Swedish Government’s Concern Over the ICC Analysis: Ljubomir T. Dević Foreign Minister Maria Malmer Stenergard expresses her concern over Donald Trump's threats to impose sanctions on the International Criminal Court (ICC), arguing that such measures could impact the court's ability to address "serious international crimes, such as Russia's horrific war of aggression against Ukraine." ("Trump’s Move Against the ICC: Imposing Sanctions," Aftonbladet, 2025-02-07) But where was this concern when the ICC was used as a political tool against Serbia during the Balkan Wars? Back then, the same Western nations applauded the court's selective justice while largely ignoring Croatian and Bosnian war crimes. Now, we see the same pattern repeating—ICC is deployed against certain states while others receive a free pass, depending on who enjoys Western support. And once again, Sweden turns a blind eye when Israel, an occupying power, commits genocide in Gaza. Where are the sanctions against the state that systematically bombs hospitals, kills children, and starves an entire population? Why does the Swedish government defend the ICC's work when it concerns Russia but remains silent when the court addresses Israel’s war crimes? Stenergard's selective concern reveals that this has never been about justice or international law, but rather political opportunism. If Sweden wants any credibility in matters of international law, the government must begin by consistently supporting the ICC’s work—even when it implicates its allies. Otherwise, all talk of "serious international crimes" is nothing more than empty words. 🔗 Trump to Impose Sanctions on the International Criminal Court (ICC)

Hyckleriet i den svenska regeringens oro över ICC Analys: Ljubomir T. Dević Utrikesminister Maria Malmer Stenergard uttrycker sin oro över att Donald Trump hotar att införa sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen (ICC), då det kan påverka domstolens arbete mot ”allvarliga internationella brott, som exempelvis Rysslands fruktansvärda anfallskrig mot Ukraina.” (”Trumps drag mot ICC: Inför sanktioner”, Aftonbladet, 2025-02-07) Men var var denna oro när ICC användes som ett politiskt redskap mot Serbien under Balkankriget? Då applåderade samma västländer domstolens selektiva rättvisa, samtidigt som kroatiska och bosniska krigsbrott i stort sett ignorerades. Nu ser vi samma mönster upprepas – ICC används för att gå efter vissa stater medan andra får frikort, beroende på vilka som har västvärldens stöd. Och än en gång blundar Sverige när Israel, en ockupationsmakt, begår folkmord i Gaza. Var är sanktionerna mot den stat som systematiskt bombar sjukhus, dödar barn och svälter en hel befolkning? Varför försvarar regeringen ICC:s arbete när det gäller Ryssland, men tystnar när domstolen pekar på Israels krigsbrott? Stenergards selektiva oro avslöjar att det aldrig har handlat om rättvisa eller internationell lag, utan om politisk opportunism. Om Sverige vill ha någon trovärdighet i frågor om internationell rätt, bör regeringen börja med att konsekvent stödja ICC:s arbete – även när det drabbar deras allierade. Annars är allt tal om ”allvarliga internationella brott” bara tomma ord. Trump vill införa sanktioner mot internationella brottsmålsdomstolen ICC

Bäste Nils Littorin, Jag instämmer helt i din kritik mot snålskjutsåkare som ockuperar villagator i Vintrie och Videdal och parkerar hur som helst – ofta utan hänsyn till oss boende. Jag har själv haft otaliga problem med bilister som blockerar min infart. Trots att jag lämnat lappar på deras vindrutetorkare har det varit lönlöst. Inte heller har Gatukontoret visat något intresse av att lösa problemet. När jag skickade bilder på felparkerade bilar fick jag bara ett surt svar från Svenning och kompani att jag skulle sluta dokumentera, eftersom jag – precis som jag själv påpekat – hade fått med hela kvarteret på bild. Men det bästa – eller snarare det mest absurda – svaret jag fick var att min infart tydligen räknas som en halv infart och därför inte omfattas av lagen för felparkerare. Jag konsulterade min granne om detta, och han flabbade ihjäl sig – för han har exakt samma infart som jag, med sned trottoarkant. Så frågan är: När ska ansvariga faktiskt ta itu med problemet istället för att skylla på teknikaliteter och sopa det under mattan? Ljubomir T. Dević

REAKTION/ SVAR PÅ TAL Svar till Peter Fällmar Andersson: Hyckleri i nationell solidaritet I din kulturkolumn i Sydsvenskan ("Chockterapi pågår – idag är vi alla kanadensare", 3 februari 2025) argumenterar du för att vi alla är "kanadensare" som en ironisk kommentar till Elon Musks och Donald Trumps påstådda vilja att annektera Kanada. En intressant tanke – men låt oss backa bandet. Var fanns denna plötsliga solidaritet med nationer när Jugoslavien slets sönder av externa krafter? När EU och USA aktivt påskyndade sönderfallet av en stat med över 20 miljoner invånare? Varför var du inte en "jugoslav" då? Varför rådde tystnad när svensktillverkade klusterbomber föll över Belgrad? När ett land bröts upp och reducerades till svaga nationalstater, perfekt formade för att tjäna andras intressen? Att plocka upp moraliska principer när det passar ens egen ideologiska agenda är inget annat än selektiv empati. Kanada får din symboliska lojalitet – Jugoslavien fick din tystnad. Varför? drac. Ljubomir T. Dević

ÄNNU EN "HASTIGT DÖD" -- R.I.P.!

REAKTION/ SVAR PÅ TAL

Bäste Morgan Johansson, Elon Musk ger sig inte på världens fattigaste – han utmanar de maktstrukturer som under årtionden manipulerat och kontrollerat opinionen. USAID har spenderat miljontals dollar på färgade revolutioner världen över, inklusive i Serbien. Nu är det slut på detta spel. Den verkliga faran är inte Musk, utan Socialdemokraternas förbjudarpolitik och bannlysning av yttrandefriheten. När staten och dess allierade försöker tysta röster i stället för att bemöta dem med argument, är det ett större hot mot demokratin än någon miljardär någonsin kan vara. Det är inte Musk som trycker ner de svaga – det är era egna begränsningar av åsiktsfriheten som gör det.

REAKTION/ SVAR PÅ TAL Svar till Anders Lindberg: Hej, Svar till Anders Lindberg: Jag tycker att din artikel 'Vi behöver förbereda Sverige på handelskrig', publicerad i Aftonbladet den 3 februari 2025, missar en avgörande aspekt: det handlar inte bara om att vi ska ta oss ur den här situationen genom att 'spela offer', som du kanske menar. Visst, det finns mycket vi själva kan påverka, men vi får inte förlora oss i en förenklad bild av att Sverige är ett land som kan lyfta sig genom individuella beslut, när det finns så många globala krafter som styr vår ekonomi och våra förutsättningar. De 15 familjerna och Bilderberggruppen är inte bara konspirationsteorier – det finns en reell maktkoncentration och ett system som gör att Sverige, likt många andra länder, är fångade i ett ekonomiskt och politiskt beroende. Visst, vi kan försöka röra oss bort från detta genom att fatta beslut på lokal nivå och genom att stärka vårt eget lands intressen, men det kräver att vi ser hela spelet. När du pratar om Donald Trump, så är det viktigt att komma ihåg att hans politik var på många sätt en direkt utmaning mot dessa globala maktstrukturer. Under hans ledarskap såg vi ett försök att omfördela makt, inte bara i USA utan också globalt. Det här var inte bara en fråga om politik, utan om att bryta mot en maktelit som styr bakom kulisserna. Trump kanske inte var perfekt, men han var en utmanare till det system som håller oss i ett fast grepp. Så, medan du pratar om förberedelser för handelskrig, skulle jag säga att vi också måste vara förberedda på att stå upp för vårt eget lands bästa. Vi kan inte låta oss styras av externa krafter som sätter sina egna intressen före folkets. Och det är där Sverige måste stå starkt: för folkets rätt att bestämma sin egen framtid, inte för de globala eliterna som styr bakom stängda dörrar. Vi har möjlighet att välja en annan väg – en väg som prioriterar Sveriges och svenskarnas välmående, och inte de intressen som inte har något att göra med vårt lands långsiktiga framtid. Det är en väg som kräver mod att ifrågasätta rådande maktstrukturer och välja bort den globala elitens agenda. Om vi inte rättar oss in i Trumps led, riskerar vi att gå in i en mörk tunnel. Med vänliga hälsningar, Ljubomir T. Dević

Bilderberg Journalists Are Damaging Tesla – Not Elon Musk Analysis: Ljubomir T. Dević Elon Musk is not the cause of the alleged trust crisis for Tesla. On the contrary, it is the global media network, driven by the interests of the Bilderberg Group, that, through coordinated negative reporting, is attempting to tarnish both Musk and his company. Tesla continues to dominate the electric vehicle market, moving forward with innovation and technological superiority, whether we like it or not, while competitors like Volvo – controlled by high finance and the hidden elites at Rosenbad – fall victim to market manipulation and central control. The so-called "recent survey" from Novus ("Elon Musk damages trust in Tesla," Sydsvenska Dagbladet, 2025-02-02) is yet another example of how public opinion is being shaped as a tool to craft a narrative in line with globalist interests. Tesla's loss of Swedish customers' trust is not due to Musk, but to a media campaign aimed at undermining his influence and clearing the way for more controlled car industries. I choose a Tesla a hundred times over a Bilderberg-controlled Volvo, which is embedded in the Bilderberg Group's stock market and subjected to systematic control by the network of the fifteen families.

Bilderberg-journalisterna skadar Tesla – inte Elon Musk Analys: Ljubomir T. Dević Elon Musk är inte orsaken till den påstådda förtroendekrisen för Tesla. Tvärtom är det det globala medienätverket, styrt av Bilderberggruppens intressen, som genom en samordnad negativ rapportering försöker smutskasta både Musk och hans företag. Tesla fortsätter att dominera elbilsmarknaden och rullar vidare med innovation och teknisk överlägsenhet, vare sig vi önskar det eller inte, medan konkurrenter som Volvo – styrda av storfinansen och de dolda eliterna på Rosenbad – faller offer för marknadsmanipulation och centralstyrning. Den så kallade "färska undersökningen" från Novus ("Elon Musk skadar förtroendet för Tesla", Sydsvenska Dagbladet, 2025-02-02) är ännu ett exempel på hur opinionsbildning används som ett verktyg för att forma narrativet enligt de globalistiska intressenas önskemål. Att Tesla skulle förlora svenska kunders förtroende beror inte på Musk, utan på en mediekampanj med syfte att underminera hans inflytande och bana väg för mer kontrollerade bilindustrier. Jag väljer en Tesla hundra gånger om framför en Bilderbergkontrollerad Volvo som är inbäddad i Bilderberggruppens aktiemarknad och underkastad systematisk styrning av de femton familjernas nätverk.

Поштовани, Не ради се овде о томе да ли је Александар Вучић „Бог” или не, већ о томе да је он изабран на изборима које је српски народ подржао. Свиђало се то некоме или не, легитимитет власти се стиче на биралиштима, а не на улици, и не кроз политичке представе за дневнополитичке поене. Ако се власт може „отети” само зато што се неком не допада исход избора, онда бисмо били сведоци хаоса у коме не влада закон, већ сила. А то је управо оно против чега се, претпостављам, и сами борите када говорите о правди и демократији. Ако се позивате на политичке промене, онда се оне морају догодити у складу са правилима која важе за све – на изборима, а не на улици. Србија није пијаца где се власт надјачава викањем, нити вашар где се одмерава снага, већ држава у којој закон треба да буде изнад свега. И ако ћемо баш искрено, ако неко жели да уведе силу као критеријум у политици, онда свако ко осећа историјско или легитимно право на власт може исто тако да га потегне – што би нас вратило у времена која смо давно оставили иза себе. У том смислу, ако ћемо говорити о праву на власт, онда га ја, као меродавни потомак змаја и војводе Илије II – оног последњег, деветог – и других истакнутих чланова племена из Дробњака, а још даље и племените српске династије Кастриотића са Касторије, имам више него било која београдска вуцибатина која би хтела власт силом уместо народном вољом. Уважимо институције, поштујмо изборе, и ако заиста верујете у свој политички програм, радите на томе да убедите народ да вам да свој глас на изборима. Све друго је обично политичко надмудривање које води друшт��у без правила. С поштовањем, drac Љубомир Т. Девић Косарић (Костурић)-Лијовић (Басара) Вајмеш-Кастриота Брунтуниум

АЛЕКСАНДАР ВУЧИЋ – Неугодан лидер у времену проба Анализа: Љубомир Т. Девић Александар Вучић је демократски изабрани председник који је добио мандат српског народа да делује. Он не види себе као надчовека, већ као легитимног вођу и инструменталну фигуру у већем плану – плану у коме Србија треба да стоји чврсто у свету геополитичких олуја. Међутим, Вучић није само политички лидер; он је постао симбол независног и продуктивног националног предузећа, нешто што многи у западном естаблишменту одбијају да разумеју или прихвате. Његова визија јаке и суверене српске нације сукобљава се са светским поретком који деценијама почива на глобалистичким интересима, а не на националном самоодређењу. Док друге земље у региону попустију под спољним притисцима, Вучић одбија да дозволи да Србија буде сведена на пешака у игри великих сила. Његова политика је контроверзна, не само зато што представља правду која је дуго ускраћивана српском народу. Питање Косова, колевке српске културе, остаје отворена рана, а за многе Србе то је подсетник на то како међународне силе могу да диктирају стварност према својим потребама. Исте западне елите које сада проповедају о "демократским вредностима" биле су те које су одобриле бомбардовање Србије 1999. године и активно допринеле отцепљењу Косова – чин који је поткопao међународно право, али је оправдан геополитичким опортунизмом. Вучићева неугодна позиција на међународној сцени није, дакле, само везана за њега као појединца, већ за оно што он представља: противсилу западној дволичности, лидера који говори о суверенитету у време када национални интереси често морају да попусте пред глобалним агендама. Када изазове устаљени наратив, постаје мета критике, али и узор онима који вреднују независност и правду. У време када политику све више карактеришу манипулација и лицемерје, Вучић је будилник – подсетник да се не сви лидери повијају под притиском. Његова снага није у томе што је непогрешив, већ у томе што се усуђује да се одупре када други изаберу да плове уз ток. Због тога вреди размислити о томе зашто многи виде Александра Вучића као јаког лидера у времену проба – и зашто његова присутност и даље остаје и неопходна и провокативна.

ALEKSANDAR VUČIĆ – An Uncomfortable Leader in a Time of Trials Analysis: Ljubomir T. Dević Aleksandar Vučić is a democratically elected president who has received the Serbian people's mandate to act. He does not see himself as a superhuman, but rather as a rightful leader and an instrumental figure in a larger plan – a plan where Serbia is to stand firm in a world of geopolitical storms. However, Vučić is not just a political leader; he has become a symbol of independent and productive national enterprise, something that many in the Western establishment refuse to understand or accept. His vision of a strong and sovereign Serbian nation clashes with a world order that has rested on globalist interests rather than national self-determination for decades. While other countries in the region yield to external pressures, Vučić refuses to let Serbia be reduced to a pawn in the games of great powers. His politics are controversial, not least because he represents a justice long denied to the Serbian people. The issue of Kosovo, the cradle of Serbian culture, remains an open wound, and for many Serbs, it is a reminder of how international powers can dictate reality according to their own needs. The same Western elites who now preach about "democratic values" were the ones who approved the bombing of Serbia in 1999 and actively contributed to Kosovo's secession – an act that undermined international law but was justified by geopolitical opportunism. Vučić's uncomfortable position on the international stage is therefore not just about him as an individual, but about what he represents: a counterforce to Western double standards, a leader who speaks of sovereignty in a time when national interests are often forced to yield to global agendas. When he challenges the established narrative, he becomes a target for criticism, but also a role model for those who value independence and justice. In a time when politics is increasingly characterized by manipulation and hypocrisy, Vučić is a wake-up call – a reminder that not all leaders bend to pressure. His strength lies not in being infallible, but in daring to resist when others choose to go with the flow. This is why it is worth reflecting on why so many see Aleksandar Vučić as a strong leader in a time of trials – and why his presence continues to be as necessary as it is provocative.