SÄGNER, TRO OCH SKROCK OM JAKT Svenskarna är på många sätt ett skogens folk. Skogen har gett tröst, skydd, byggnadsmaterial och mat. Jakten var, och är fortfarande viktig för många i Sverige. I bondesamhället omgärdades jakten av mycket skrock och föreställningar. I skogen fanns det djur som aldrig kunde träffas av en kula, och förberedelserna inför jakten kantades av ritualer och olika trick som skulle öka chansen till jaktlycka. Det var också viktigt att iaktta tecken och olika omen innan man gav sig ut på jakt. Den som jagade på en söndag riskerade att straffas lika hårt som den gamla guden Oden som dömts att jaga troll och skogsrån till världens undergång… FÖRTROLLAD BÖSSA Om en jägare ofta missade sitt byte behövde det inte bero på att han var en dålig skytt eller att bössan eller ammunitionen var undermålig. Istället berodde det med stor sannolikhet på att bössan var förtrollad. Hade jägaren skjutit en katt, en hund eller ekorre med bössan så var den med stor säkerhet oduglig till jakt. Även att skjuta en skata, korp, grågås, kattuggla, lomm eller gök kunde göra bössan ”skämd”. Men det var inte bara djur som kunde förstöra en bössa. Även människor kunde göra vapnet ”modstulet”. Ett gevär kunde bli modstulet om en okänd människa tog i den eller tittade på den. Speciellt farligt var det någon annan än ägaren tittade in genom mynningen på bössan eller blåste i bösspipan. Hade man fått sin bössa skämd eller modstulen kunde man bota den genom att få en orm att självmant ta sig in i pipan och sedan skjuta av. Allra helst skulle man dessutom skjuta rakt upp genom skorstenen. Man kunde också smörja svansskruven på bössan med ormfett, och fick man tag i en liten orm gick det bra att stoppa ner hela ormen i pipan och skjuta ut henne. Fick man inte tag i en orm eller ormfett kunde man försöka bota bössan med kvicksilver istället. Bäst var dock såklart om bössan aldrig ens blev förtrollad och modstulen. Genom att blåsa i pipan direkt efter ett skott kunde man skydda den från förtrollning. Ormfett och kvicksilver kunde även användas förbyggande, och en bössa som blivit preparerad med ormfett och kvicksilver ansågs vara skyddad mot förtrollning. Det kunde också vara bra att göra korstecknet över bössan när jakten var över eller direkt efter varje skott man avfyrat. ATT GÖRA BÖSSAN TRÄFFSÄKER Det fanns också knep för att göra bössan mer träffsäker. Man kunde till exempel smörja pipan med avlatsbröd eller skava malm från kyrkklockan en skärtorsdagsnatt och lägga i bössan. Även lite skav från en vigselring i låset gav stor jaktlycka. Och så kunde man såklart smörja den med ormfett. Lättare än att göra bössan träffsäker var det att göra själva skottet träffsäkert. För att få makten att skjuta förtrollade djur kunde man ladda bössan med något som blivit vigt, som en vigselring, bitar av ljusen i kyrkan, delar av kyrkklockan, kyrknyckeln eller något annat som prästen vidrört. Om något hagel hade stannat i det skjutna djuret kunde man ta ut det och spara det. Det skulle ge tur till nästa jakt. Speciellt mycket kraft fick det om det först lades i vargblod eller mensblodet från en flicka som var oskuld. TROLLHARAR Det fanns djur som skott inte bet på, hur många gånger man än sköt och hur bra skytten och bössan än var. De djuren kallades för trollharar eller trolltjädrar. Att trollharar var omöjliga att träffa kunde bero på att djuret var förtrollat, att det tillhörde skogs- eller sjörået, eller till och med djävulen själv. Både trollharar och trolltjädrar kunde förvandla sig till hur många som helst på ett ögonblick. Det kunde också hända att trollharen blev alldeles röd av blod, men ändå aldrig dog. Eller så kunde haren göra sig osynlig: ”Trollhar’n var inte god att skjuta. Han begick sig, om de sköt aldrig så mycket på honom, för han kunde göra sig osynlig i detsamma som en skulle till att skjuta. Det var inte något annat än sådant som den lede själv skickade ut för att narra dem som gick i skogen och jagade” (Dalsland). DÅLIGA DAGAR FÖR JAKT Hur god bössa, skott eller talang man än hade så fanns det dagar som inte lämpade sig för jakt. Att jaga på söndagar var alltid kopplat till otur, och jagade man på en helgdag kunde man räkna med att komma hem tomhänt. Som ett varnande exempel på hur illa det kunde gå för jägare som trots allt jagade på söndagar har man berättat sägnen om Odens jakt. Oden beskrevs i vissa sägner som en kung som i livet alltid jagat på söndagar. Som straff dömdes han till att efter döden fara omkring i luften ovan trädtopparna och jaga troll och skogsrån till domedagen. I många sägner beskrivs ljudet av Odens jakt som ett susande och skällande av hundar under mörka vinternätter. I vissa sägner kallades den dömde jägaren för Pelle jägare eller Kung Olle, men motivet är detsamma: en kung eller jägare som i livet jagade på söndagar och som straff döms att spöka och jaga troll tills jorden går under. En sägen från Dalsland skiljer sig dock lite från de andra om Odens jakt: ”Ole Falmon var en jägare som önskade få jaga till evig tid. För att uppnå detta skulle han gå till den Ondes nattvard, men ej förtära oblaten, utan skjuta till måls på densamma. Då skulle tre blodsdroppar komma ut, som skulle strykas en på bössan, en på hunden och en på honom själv”. I sägnen ovan var det alltså inget straff utan en önskan att få jaga i evinnerlig tid. Det var dock inget som de jflesta jägare önskade, och därför undvek man som regel att jaga på söndagar. Och om man trots allt jagade på en söndag och inte fick någon jaktlycka – ja då visste man ju vad det berodde på.